Geologiämnets utveckling

Institutionens utveckling

 

År 1934 flyttade det geografiska institutet in i Stockholms gamla observatoriums lokaler på Observatoriekullen. Institutet och sedermera institutionen låg kvar där fram till 1985, då forskningen och administrationen flyttade till Sandåsgatan 2 Undervisningen hade dessförinnan förflyttats till Kungstensgatan 45.Det hade bedrivits undervisning i geografi vid Stockholms högskola under ledning av Sten De Geer sedan 1912. Sten De Geer som var son till Gerard De Geer, gav geografiämnet en samhällsorienterad inriktning. Han var inspiratören till "Stockholms-undersökningen", som finansierades av Stockholm stad och som blev ett av de första större program som Hans W:son Ahlmann fick axla när han tillträdde professuren i geografi år 1929. Sten De Geer fick året före en professur i handelsgeografi vid Göteborgs universitet. Den mest framträdande inom Stockholmsprojekt kom att bli William William-Olsson som disputerade på materialet år 1937. Samma år fick han en tjänst som lärare i ekonomisk geografi vid Handelshögskolan i Stockholm. Ahlmann hade en mer naturvetenskaplig inriktning och lockades till polartrakterna, delvis inspirerad av fyndet av Andréemännen på Vitön år 1930. Åren 1931 och 1934 genomförde Ahlmann expeditioner till Svalbard i samarbete med svenska och norska kollegor. År 1936 genomfördes en expedition till Vatnajökull där glaciärens massbudget studerades. År 1939 genomfördes en expedition till Grönland. Det var två inriktningar som styrde Ahlmann, dels fysikaliska studier av hur glaciärer fungerar, dels studier av glaciärer som klimatindikatorer. Ahlmann blev en ur internationellt perspektiv stor auktoritet på ämnet glaciärer och klimat.

Vid fyrtiotalets mitt startades Tarfalaarbetena under ledning av Valter Schytt, som var en av Ahlmanns nyblivna doktorander. Schytt valde ut Storglaciären i Kebnekaise för en långsiktig studie av en glaciärs materialhushållning. Arbetena startades våren 1946, och 1947-48 byggdes de första husen som kom att utvecklas till Tarfalastationen som sedan 1961 är en officiell forskningsstation under Stockholms universitet. Mot slutet av 1940-talet arbetade Ahlmann även med den norsk-brittisk-svenska antarktisexpeditionen som gick av stapeln 1949-52. Ställföreträdande chef för expeditionen var Valter Schytt. Expeditionen kom att spela en mycket stor roll för det internationella antarktisarbetet och bildandet av Scientific Committee on Antarctic Research (SCAR).

År 1950 blev Hans Ahlmann svensk ambassadör i Oslo och geografiprofessuren blev vakant under några år. 1954 tillträddes den av Gunnar Hoppe, som hade disputerat på en kulturgeografiskt inriktad avhandling om vägnätet i Norrbotten, men som senare i sin forskning blev mer inriktad på glacialmorfologi. Året efter delades professuren mellan två fakulteter. Hoppe fick välja inriktning och blev genom sitt val professor i naturgeografi, medan David Hannerberg fick en ny professur i kulturgeografi. Gunnar Hoppe intresserade sig tidigt för spår efter den senaste inlandsisen på Island, Shetlandsöarna och Svalbard. Han hyste en närmast passionerad kärlek till främst Island - dess folk och natur.

Lennart von Post efterträddes av Ivar Hessland år 1953. Professuren benämndes då allmän och historisk geologi. Tre år senare skapades en laboratortjänst i kvartärgeologi. Den tillföll Carl-Gösta Wenner och det gavs examinationsrätt till grundutbildningen i kvartärgeologi. År 1960 gjordes laboratortjänsten om till en biträdande professur vid den då nyskapade kvartärgeologiska institutionen. Wenner hade varit forskarstudent för von Post och disputerat på pollendiagram från Labrador. Hans fortsatta verksamhet fick dock en mer geoteknisk inriktning. Institutionen låg först på Drottninggatan 99 och flyttade i mitten av 1960-talet till Frescati där den flyttade runt mellan ett flertal byggnader, bl a Villa Pomona och Bloms hus. 1975 flyttade institutionen åter in till det gamla högskoleområdet och inrymdes fram till 1997 i lokaler på Odengatan 63.

I början av 1960-talet var mycket av den naturgeografiska institutionens verksamhet präglad av Tarfalaarbetena. Kopplingen mellan Schytts glaciologi och Hoppes glacialmorfologi ledde också till Svalbardsexpedtionerna 1966-67. Banbrytande arbeten kring Barentshavsområdets deglaciationshistoria utfördes. Under slutet av 1960-talet och in på 1970-talet började nya profilinriktningar att se dagens ljus: geomorfologiska studier i Afrika under ledning av Carl Christiansson; miljövård under ledning av Per-Erik Tonell och fjärranalys under ledning av Leif Wastenson. Glaciologi fick en egen professur år 1970 (Schytt 1970-1985). Fjärranalys fick en professur år 1981 (Wastenson 1981-2001). Under 1970-talet präglades verksamheten mycket av den gemorfologiska kartläggningen av fjällen på uppdrag av naturvårdsverket avsedd för den fysiska riksplaneringen. Mot slutet av 1970-talet präglades institutionen av den vetenskapliga planeringen och genomförandet av expedition Ymer-80, där Valter Schytt var vetenskaplig ledare. Expeditionen kom att engagera en stor del av institutionens personal och i expeditionens kölvatten bildades först Vetenskapsakademiens polarforskningskommitté och därefter den statliga myndigheten Polarforskningssekretariatet. Både Valter Schytt och Gunnar Hoppe spelade mycket framträdande roller i skapandet av dessa två för polarforskningen så centrala verksamheter.

Gunnar Hoppe var rektor för universitetet 1974-1978 och efter sin pensionering 1981 blev han verkställande ledamot i Knut och Alice Wallenbergs stiftelse. Bo Strömberg var prefekt i Hoppes frånvaro och år 1979 tillträdde Leif Wastenson prefektskapet vid den naturgeografiska institutionen.

Carl-Gösta Wenner pensionerades 1980 men hade då varit tjänstledig sedan 1973 bl a för biståndsarbeten i Östafrika. Under tjänstledighetsperioden var Oskar Talme prefekt. Talme hade disputerat för Wenner och hade en geokemisk inriktning på sitt arbete. Vid mitten av 1970-talet startade ett omfattande IGCP-projekt som bl a innefattade en revidering av den svenska tidsskalan, dvs lervarvskronologin. Det var ett internationellt samarbete i vilket bl a Stockholms universitet och SGU deltog. Projektet leddes av Jan Lundqvist som då var byråchef vid SGU. Vid den kvartärgeologiska institutionen medverkade främst Jan Kristiansson och Lars Brunnberg och vid naturgeografiska institutionen leddes arbetet av Bo Strömberg. Wenner efterträddes år 1980 av Jan Lundqvist, vilket innebar ett nytt uppsving för kvartärgeologin, där glacialgeologin fick en stark roll i ämnet. I samband med Lundqvists tillträde omvandlades tjänsten till en ordinarie professur. Jan Lundqvist pensionerades 1993 och efterträddes av Bertil Ringberg (1993-2001) och Urve Miller fick en personlig professur vid institutionen år 1995. Den ordinarie professuren innehades av Barbara Wohlfarth 2002-2007 och är från andra halvåret 2007 vakant.

Under 1980-talet dominerades naturgeografiämnet av fjärranalytiska projekt. Den geomorfologiska kartläggningen av fjällen färdigställdes och den växtgeografiska karteringen tog vid. Parallellt med den utvecklingen fördjupades arbetena i Afrika, med anslag från SIDA. Carl Christiansson etablerade forsknings- och undervisningssamarbete med flera afrikanska universitet och forskningsinstitut som bl a ledde till en riklig mängd doktorsexamina vid berörda forsknings centra, inte minst vid Stockholms universitet.

Gunnar Hoppe efterträddes av Gunnar Östrem 1982-1984 och Wibjörn Karlén 1985-2003. Wibjörn Karlén stärkte framför allt klimatkopplingen inom naturgeografin. Hans arbeten kring paleo-klimat-proxy-data har medfört ett för honom starkt engagemang i debatten kring jordens framtida värmebalans.
Under 1990-talet växte glaciologiämnet i samband med ökad verksamhet i främst Antarktis men också genom en ökad aktivitet vid Tarfalastationen. Professuren i glaciologi återinrättades och Per Holmlund tillträdde den 1999. Två år tidigare hade Margareta Ihse tillträtt en nyinrättad professur i ekologisk geografi och Johan Kleman efterträdde Leif Wastenson på professuren i Fjärranalys år 2001. Därefter har Peter Kuhry efterträtt Wibjörn Karlén på professuren i naturgeografi (2004) och en ny professur har inrättats i Hydrologi (2005) som innehas av Georgia Destouni.
Mellan åren 1985 och 1997 låg forskning och högre undervisning inom naturgeografi på Sandåsgatan 2 medan grundutbildningen låg på Kungstensgatan 45. Den kvartärgeologiska institutionen låg i sin helhet på Odengatan 63. År 1997 flyttade båda institutionerna ut från innerstaden till Frescati, till det nybyggda Geovetenskapens hus. År 2001 slogs de samman till Institutionen för naturgeografi och kvartärgeologi.
År 2015 ges institutionen namnet Institutionen för naturgeografi.

Text: Per Holmlund