Tinande permafrost i ryska Arktis. Foto: Gustaf Hugelius
Tinande permafrost i ryska Arktis. Foto: Gustaf Hugelius


I tusentals år har torvmarker tagit upp kol och kväve ur atmosfären, och därmed minskat växthuseffekten. I takt med att jordens klimat blivit varmare släpper permafrosten sitt grepp om allt större ytor i den arktiska region – och därmed frigörs kol och kväve som lagrats i marken. Kunskapen om hur mycket kol och kväve som då kan frigöras från torvmarkerna är osäkert. Ett internationellt forskarlag har försökt reda ut detta i en kartläggning som nu publicerats i tidskriften PNAS. Enligt studien kan utsläppen av växthusgaser från tinande områden med permafrost bli upp till 50 procent mer än tidigare beräkningar.

Gustaf Hugelius. Foto: Niklas Björling
Gustaf Hugelius. Foto: Niklas Björling

Naturgeografen Gustaf Hugelius vid Stockholms universitet är försteförfattare till studien. Till Vetenskapsradion säger han att forskarna samlat i över sjutusen nya datapunkter och sammanställt till ett nytt dataset där de visar utbredningen av torvmarker, djupet av dem, hur mycket kol de lagrar och hur mycket kväve de lagrar.

 

Torvmarker går från kolfälla till kolkälla

Enligt kartläggningen innehåller torvmarkerna på norra halvklotet ungefär lika mycket kol som världens alla skogar och träd. Men den visar också att hälften av torvmarkerna ligger i permafrostregioner, vilket är mer än man tidigare trott, och oroväckande i och med att mer växthusgaser frigörs när permafrosten smälter.

– Vi kan tyvärr konstatera att upptiningen av permafrosten, driven av den mänskliga uppvärmningen, kommer att ändra växthusgasbalansen på torvmarker så pass att de kommer att gå från att vara en kolfälla till en kolkälla över flera hundra år, säger Gustaf Hugelius till Vetenskapsradion.

Mer information